En våldsam debatt pågår de senaste månaderna över regeringens planer på att successivt höja pensionsåldern från dagens 60 65 år för män och 55 60 för kvinnor till 67 år. (Det låter kanske inte som en stor förändring, men så många grupper får gå tidigare att medelpensionsåldern är under 60.)
Fackföreningen solidaritet och PiS, som numera är oskiljaktiga, är starka motståndare till idén. Solidaritet kräver en folkomröstning om reformen. Under parollen vi vill inte arbeta till graven har man samlat in nästan 2 miljoner underskrifter till stöd för folkomröstningen. Eftersom frågan som ställs i alla opinionsundersökningar är “tycker du att pensionsåldern skall höjas till 67 år?” så är naturligtvis en stor majoritet mot förslaget. Men det beror ju på att ingen av regeringens kritiker kommer med några motförslag eller vill debattera hur man skall få systemet att överleva.

På sätt och vis är det ju svårt att vara emot en folkomröstning – att verkligen låta folket säga sitt. Men tyvärr är det ju sällan komplikationerna kommer fram i sådana debatter. Och Solidaritets och PiS negativism skulle göra en pensionsomröstning till en synnerligen smutsig affär.

Det är sedan länge uppenbart att Polen måste förändras. Arvet från socialisttiden med tidiga pensioner, i vissa fall efter redan 15-20 års tjänst, i kombination med en katastrofalt låg födelsefrekvens gör att systemet helt enkelt inte är hållbart. Jag skrev en lång, läsvärd bloggpost om det redan för fyra år sedan.

Men kanske kan man se lite hopp i att Tusk för en gångs skull visar lite hårdnackad beslutsamhet. Och det verkar, efter många veckors förhandlingar, som om regeringen kanske kan gå stärkt ur striden. Läsvärt inlägg om detta i The Economists Centraleuropa-blogg. Det intressanta är att den länkade artikeln skrevs för två veckor sedan och situationen är mer eller mindre densamma.

Dagens ord är referendum.

UPPDATERING: Se även en intressant artikel i veckas Economist: Tusk take two