Just hemkommen från ESEAC2010 i Gijòn i Spanien tänkte jag försöka sammanfatta den där speciella konferenskänslan.
Jag vet inte om det är samma sak för andra typer av konferenser, men vetenskapliga möten har en viss karaktär. Vissa saker är konstanta; man träffar alltid nya intressanta, trevliga kollegor och möter gamla vänner man bara ser på konferenser; man tvingas alltid lida igenom usla föredrag på knappt begriplig engelska i dåligt ventilerade lokaler; man upplever de där wow-föredragen av genrens superstjärnor som får en att börja fundera på att byta karriär – inte kan jag nånsin mäta mig med X; men framförallt bombarderas man ständigt av nya idéer, nya intryck och man kommer hem full av planer för framtiden. Detta kan lätt leda till post-konferens-depression när den nyvunna entusiasmen möter den obevekliga verkligheten.
Konferensen i Gijon var trevlig, lagom stor men runt 200 personer. Kanske svajade den spanska planeringen och tidshållningen ibland, men på det stora hela avlöpte det mesta bra. Bra väder och ett bra “socialt program” gjorde sitt till. Eftersom konferensen avslutades vid lunch sista dagen och vi hade ett flyg först morgonen efter hanns till och med lite bad och strandsittande med. Asturisk cider i solen kan jag gott rekommendera.