Polen har ett ganska märkligt tvehövdat politiskt styre. Å ena sidan har man ett parlamentariskt system där regeringen tvingas söka stöd för sin politik i parlamentet, och där parlamentet har den beslutande makten. Det innebär att en regering som inte har parlamentets stöd tvingas avgå, som vi såg i höstas då den PiS-ledda regeringen tvingades utlysa nyval. Här skiljer sig inte Polen från de flesta andra europeiska länder. Det som skiljer Sverige och Polen är väljarmobiliteten och inte systemet.

Men Polen har en president! Presidenten, som är statschef, har mestadels representativa uppgifter, liksom vår knug, men har även stort inflytande på lagbildningsprocessen genom att han har vetomakt. Ett presidentveto kan övervinnas med en 3/5 majoritetsröst i parlamentet. Presidenten kan hänvisa lagar till till författningsdomstolen, han kan ta laginitiativ och det är också presidenten som skriver under internationella avtal. Såsom det aktuella Lissabonavtalet.

Men presidenten är inte ansvarig inför någon förutom väljarna vid ett eventuellt omval. Problemet kommer in när presidenten är så tydligt politiskt lierad med ett politiskt parti. Speciellt när det är oppositionen. Presidenten kan då utnyttja sin position för att hindra regeringen att föra sin politik. På så sätt kan presidenten hjälpa oppositionen. Ett tydligt exempel kom igår när President Kaczyński talade på TV* om sina invändningar mot Lissabonavtalet. Och passade på att basha regeringen medan han höll på. Naturligtvis “glömde” han att nämna att det var PiS som ursprungligen förhandlade avtalet. Ett vackert inlägg i de pågående förhandlingarna mellan PO och PiS om att ratificera avtalet. Om man inte lyckas komma överens, vilket verkar alltmer otroligt, så kommer man att tvingas hålla en folkomröstning för att avgöra frågan. Vad det innebär utvecklade min käre anonyme kommentator i förra inlägget.

Frågan är alltså: Var passar presidenten in? Det nuvarande polska systemet är en horribel mix av ett parlamentariskt och ett presidentiellt system. Att presidenten nu dessutom är tvillingbror till oppositionsledaren gör naturligtvis inte situationen lättare. Särskilt inte när president och premiärminister uppenbarligen inte gillar varandra.

Dagens ord är pertraktacje – förhandlingar.

*I alla statliga kanaler samtidigt. “Det är som i PRL” sa sambon när hon bytte kanal och såg ankan där också. Fast då fanns naturligtvis inga privata kanaler.