Via Dennis ser jag att Per Gahrton har lyckats klämma in en helt obegriplig debattartikel i Sydsvenskan. Gahrton verkar mena att EU behöver ett lingua franca, och att detta i princip kan vara vilket språk som helst, förutom engelska. Gahrton tycker att man kan följa det israeliska exemplet och återuppliva ett gammalt språk, latin, eller att ta ett konstgjort, esperanto (varför inte klingonska eller quenya?). Annars, tycker han måste vi ta ett modernt språk som inte är “upptaget” av någon annan supermakt. Detta språk skall vara “spritt och med lång historia som andraspråk i stora delar av regionen. I det fallet kan knappast något språk slå franskan. “

Två saker (minst) finner jag oförklarade: Varför lyfts just franskan fram på detta sätt? Spanska är ju betydligt lättare att lära sig, talas av fler människor runt om i världen. Tyska är officiellt språk i tre EU-länder plus Schweiz och talas av 100 miljoner människor i Europa. Att franska en gång var det dominerande språket inom EU-byråkratin ser jag inte som ett argument. Den andra oförklarade frågan är naturligtvis vad man har emot engelska. Det verkar främst vara att man talar det i USA. Nå, USA är en av EU:s främsta allierade och främsta handelspartner. Är det inte bra om våra representanter förstår varandra? Fast, skriver Gahrton, det vore ju att “kapitulera för marknadskrafterna”. Vi har inte bestämt, i demokratisk ordning, att engelska skall talas i EU, skriver han vidare. Mig veterligen har vi heller aldrig bestämt att svenska skall talas i Sverige och franska i Frankrike.

Jag tror att det mesta av engelskbashandet grundar sig i vanligt USA-hat och anti-kommersialism. Om nu “marknaden” verkar föredra engelska måste naturligtvis klåfingriga politiker på vänsterkanten bestämma något annat, för marknaden kan ju aldrig ha rätt!

Dagens ord är język som betyder språk, men också tunga.

Andra bloggar om: engelska, politik, eu, språk, Intressant?