En av 1900-talets största intellektuella giganter, åtminståne postumt, är George Orwell. Även om han, med rätta, är mest känd för 1984 och Djurfarmen, som borde ligga på varje människas läslista, så skrev han mycket annat som är lika läsvärt tex “Down and out in Paris and London”, and “Burmese Days”. Efter att ha läst många av hans essäer i samlingen “Essays”, som innhåller en del guldkorn, som “The Hanging” or “Notes on Nationalism”, så har jag upptäckt en irriterande sida hos Orwell; han är tidvis störande självrättfärdig. Orwell beskriver sig själv som demokratisk socialist, och menar i “Why I write” att

Every line of serious work that I have written since 1936 has been written, directly or indirectly, against totalitarianism and for democratic socialism, as I understand it.

Framförallt är det att han uttrycker sig så apodiktiskt som retar mig. Han har rätt, basta! Som när hävdar att en revolution i England är oundviklig och att enda möjligheten att vinna kriget (2 världskriget) är att förstatliga industrier, gruvor osv, eller, inte lika allvarligt, när han försvarar englesk kokekonst. Det är inte det att jag inte trivs med att ha en annan åsikt än Orwell, jag gillar bara inte sättet han ger intrycket av att per automatik ha rätt.

Intressant nog publicerades just en artikel i The New Criterion som är inne på samma spår. Den koncentrerar sig visserligen på “Homage to Catalonia”, men tar också upp några exempel som jag nämnt ovan.

För den som inte har läst Orwell, men vill hänga med i diskussionen ändå har det kommit ut en ny bok om hur man talar om böcker man inte har läst. En rolig och läsvärd artikel om den hittar man här.

Andra bloggar om: litteratur, George Orwell.