Tillbaka i stan efter en vecka i Seoul. Jag var där på invigningen av ett samarbetscenter mellan Seoul National University och GU, men det kändes löjligt att ta sig halvvägs runt världen för en och en halv dags seminarier så jag passade på att ta lite semester också.

Seoul är en gigantisk stad; ca 10 miljoner männsikor i själva staden, men över 22 miljoner i stadsområdet, vilket gör den till tvåa i världen efter Tokyo. Och naturligtvis har den sitt mått av av storstadskaos, buller, trafik och smog, men där finns också stilla oaser med fågelkvitter och källvatten, nästan mitt i centrum.

Ungefär 70% av Sydkorea är bergslandskap och koreanerna älskar att vandra i bergen. På helgerna är det långa köer på de populäraste vandringslederna. Jag var iväg en vardagsförmiddag och kunde gå ganska ensam en del sträckor. Berget jag var uppe på heter Gwanaksan och ligger alldeles vid SNUs campus. Det är 629 m högt vilket gav en promenad på 590 höjdmeter. Rätt jobbigt i nästan 90% luftfuktighet. Själv hade jag på mig vanliga joggingskor och t-shirt vilket gjorde mig till mycket dåligt klädd i jämförelse med de koreanska pensionärerna som alla var utrustade för expedition, klädda i funktionsplagg och grova vandrarkängor samt ordentlig vandringsstav. Det var väldigt lugnt och stillsamt uppe på berget och det var svårt att tro att man var bara en halvtimme utanför centrum på en av världens största städer. Det samma gällde när jag gick omkring i den förbjudna trädgården bakom palatset Changdeokgung. Det var en gång kungens egen park men nu kunde man som vanlig dödlig traska runt i relativ ensamhet och lyssna till fågelsång och vindens sus i träden.

Vindsus och fåglar hörde man inte mycket av när man gav sig ut i trafiken i innerstaden; tiofiliga avenyer med tusentals bilar som brummar, tutar och släpper ut avgaser som får staden att uppifrån se ut som om den är höljd i evig dimma; trafikpoliser med visselpipor som frenetiskt visslande inte lyckades göra något för att styra upp trafiken; försäljare som försöker överrösta varandra gav en kompakt ljudbakgrund som bara övermannades av det fantastiska oväsendet om man vågade sig in i en av de otaliga arkadhallarna. Ett litet ljudexempel från Dongdaemung market, ett myllrande marknadsområde med mer än 30000 småbutiker och några stora shoppingcenter som säljer allt mellan himmel och jord, kan man höra här. Ett liknande distrikt finns också för elektronik, där mer än 5000 butiker säljer allt som är trådlöst eller går att plugga in. Med ett sådant utbud och konkurrens och med firmor som Samsung och LG på hemmaplan är det inte konstigt att koreanerna verkar vara kollektivt pryltokiga. Jag har aldrig sett en liknande densitet av EOS-1or och Nikonar nån annanstans, och jag tror att skilja en korean från hennes mobiltelefon måste nog göras kirurgiskt.

Blandingen av gammalt och hypermodernt, stillhet och kaos tillsammans med de fantastiskt trevliga och hjälpsamma koreanerna och den smakrika koreanska maten gör Seoul till en stad väl värd att besöka, om än kanske inte bo i…

Några av mina bilder från Seoul kan man hitta här.

Andra bloggar om: Resor, Seoul, Sydkorea.