I ScienceNow kan man läsa om hur koldioxid förmodligen räddade jorden från ett öde som frusen obeboelig öken, liknande Mars. Under sina första miljard år var jorden ett ganska spännande turistmål, med ständiga vulkautbrott som spydde ut lava, damm och gas. Men jorden kallnade snabbt. Lite för snabbt! Solen var ännu ung och lyste inte med samma intensitet som idag utan 30% svagare. Alltså borde temperaturen ha sjunkit långt under noll, och inga hav borde bildats där liv kunde uppstå och utvecklas. Riktigt varför det inte skedde så vet man inte.
Men, nu har man undersökt sten från sediment som bildades för 3,77 miljarder år sedan och hittat överraskande mängder järnkarbonater1. Dessa, menar man, bildas i marin miljö i en atmosfär med stora mängder CO2. Och riktigt stora mängder; upp till 1000 gånger dagens nivåer är vad som behövs. Den här enorma mängden koldioxid bidrog till att hålla jordens temperatur uppe genom växthuseffekten så att liv kunde bildas över huvud taget. Så, kanske har de rätt i alla fall: “We call it life”.
1 N. Dauphas et al. “Identification of chemical sedimentary protoliths using iron isotopes in the > 3750 Ma Nuvvuagittuq supracrustal belt, Canada“, Earth Planet. Sc. Lett. 254, 358-376.
Långt och tekniskt papper som jag inte riktigt läst, och inte alls förstått, men en nyckelsats, med många caveats, för slutsaten ovan är nog:
The possible presence of siderite in the primary mineral assemblage supports deposition under high PCO2 [49] and [50]. Whether this high PCO2 translates into high PCO2 in the Eoarchean atmosphere or reflects local conditions of precipitation is open to debate [51] and [52].
Andra bloggar om: vetenskap, växthuseffekten, klimat, geologi