DN ger sig på ledarplats in i den bittra språkdebatten som främst verkar föras mellan Ebba Witt-Brattström och Gringos Zanyar Adami. DN har rätt i sak när de menar att “miljonsvenskan”¹ är en dialekt som många andra och inte kommer att rubba vardagsspråkets ställning. Adami pratar om att visa respekt för de som pratar miljonsvenska och acceptera att det låter annorlunda. Det är skitsnack! Om jag kommer till en arbetsgivare och tjôtar breaste götebosskan så kommer jag att få en stämpel. Man måste anpassa sitt språk efter situation, och för att kunna det måste man kunna språket ordentligt. Så är det. Men i Sverige skall allt och alla accepteras och ingen tvingas till något. Vi är alla lika bra och ingen får sticka ut. Jag tror inte att vi gör någon en tjänst genom att säga att “Jomen, prata du som du vill. Det är ok.” Witt-Brattström har rätt när hon säger att det är att luras. Därmed inte sagt att miljonsvenskan skall stigmatiseras. Den fungerar bäst i vissa sammanhang, men för att kunna ta ut de språkliga svängarna, som de “avant-gardistiska poeter” DN skriver om, måste man känna till hur “normalspråket” fungerar. Carlos Rojas träffar rätt när han skriver

Guss och keff kom in i Svenska akademins ordlista och jag är ganska säker på att miljonsvenskan snart ses som vilken dialekt som helst, med samma status som sina syskon i svenska språket.

Kanske är det så, eller också är det som Witt-Brattström menar, att miljonsvenska inte ens finns som begrepp. I vilket fall som helst så är den inte ett språk att använda vid varje tillfälle, och inte ett språk att nöja sig med.

DN försöker däremot byta strid till att kämpa för mer svenska inom forskningen. Jag har tidigare skrivit om de problem som dyker upp när man talar om sin forskning på engelska, men inte riktigt kan översätta den till svenska. Men att som DN fråga

varför ska en forskare förvanska sina idéer på ett språk som han eller hon inte behärskar i stället för att skriva på sitt modersmål och sedan ta hjälp av en professionell översättare?

visar på en dålig insikt i hur forskningskommuniktion fungerar. Det är inte en framkomlig väg att bara kunna tala eller skriva om sin forskning på svenska². Och att alltid använda översättare är inte en realistisk möjlighet. I den fullkomligt internationaliserade forskarvärlden presenteras resultat på konferenser och workshops³ inför en språkligt diversifierad publik, och då behövs ett genomsamt språk. Detta lingua franca har gått från latin till tyska till engelska, men om vi tror att vi kan stänga öronen och fortsätta prata enkom svenska så kommer vi att få en mycket liten publik. Svenska forskare behöver, och kommer att behöva, presentera sina resultat på utrikiska, och det är inget vi kan göra för att ändra på det.

Kanske är lösningen inte att gnälla över att vi inte pratar tillräckligt med svenska, utan att förbättra undervisningen i andra- och tredjespråk. Vem fan kom på idén att låta eleverna välja bort ett tredje språk i skolan? Engelskan kommer vi inte undan idag, men vem vet, om 50 år kanske kinesiskan är vetenskapens lingua franca.

¹ Är inte det årets mest meningslösa nyord?
² Därmed inte sagt att professionell språkgranskning inte är nödvändigt.
³ se 🙂 Och inte bara där. I vårt labb har vi forskare från Skottland, Ryssland, Vitryssland, Korea och Frankrike. Några helsvenska forskargrupper finns knappast utanför svenska-institutionen.