I en ledare i veckan uppmärksammar DN den nya protektionistiska vågen som drar genom Europa. Hur protektionism och natoinalism blandas till en härlig quick-fix för att vinna röster och billiga poänger på att inte sälja ut nationalsymboler till läbbiga utlänningar som ju inte vet ett smack om franska mejeriprodukter, vatten eller stål.

De italienska skotillverkarna annonserar i Financial Times för att få till stånd en strafftull på skor från Asien. Här skall inga billiga skor från klä europeiska fötter. Nej, italienska skor skall det vara. Men, samtidigt som Italien trycker på för att resa murarna mot omvärlden så skriker de om protektionism när fransmännen inte vill låta ett italienskt bolag köpa Suez, nationens stolthet… Eller ta motsvarande aktuella exempel från Polen.

“En för alla, och alla för mig”, verkar mottot i dagens EU vara. “I frihandelsvänliga Sverige finns det politisk enighet om att tullarna är fel” hörde man på Ekot igår. Visst, frihandel, men bara så länge inga svartmuskiga rörmokare eller tandläkare kommer hit och tar våra jobb! Det nya tjänstedirektivet är ju en fenomenal uppvisning i handlingskraft, när det gäller att försvara sina egna kortsiktiga intressen (läs).

Det intressanta är ju hur man (fyll i din favoritmotståndare, t ex sossar, kristdemokrater, franska premiärministrar…) lyckas att få opinionen (kodord för “vanligt folk”) att acceptera hur en litens grupps särintressen skall stå framför allas intresse som konsumenter. Vi ser oss alla som producenter av gods och tjänster, och glömmer att vi ju har mycket att vinna som konsumenter. Jag betalar hellre en hygglig penning till en polsk* målare än ockerpriser svart** till en svensk!

Och för att ta in ytterligare en aspekt till det hela; inte nog med att vi tvingar oss själva att betala löjligt höga priser för allt från t-shirts till ris. Vi hjälper dessutom tvåfaldigt till med att hålla världen utanför våra tullmurar ordentligt på mattan. Inte nog med att vi vägrar köpa tredje värdens gods, vi dumpar dessutom våra sanktionerade jordbruksprodukter på deras marknad och slår ytterligare ett slag för semi-globaliseringens storhet.

Vi vet att vi är fel ute när Indien läxar upp EU rörande frihandel: “This is an era of globalization, cross-border investment and liberalization, not one in which investors are judged by the color of their skin.” citeras Indiens handels- och industriminister i en mycket läsvärd artikel från Slate.

Problemet är att man inte vet vem man skall vända sig till. Alla lovar att värna frihandel och globalisering (med vissa uppenbara vänsterundantag) tills de kan vinna billiga poäng på våra hotade jobb!

* Eller varsomhelstifrån, men polacker har ju fått stå mannekäng för den nationalistiska rädslan för utländsk konkurrens.
** För det är f_n ingen som är intresserad av att måla om en liten lägenhet vitt. Tro mig, jag har försökt hitta nån. Det gick inte!