Konferenssäsongen har börjat. Under sommaren, när undervisningen ligger nere, den tekniska personalen har semester och vädret är vackert strömmar forskare från hela världen ur sina labb och kontor för att samlas till konferenser på exotiska platser*.

Men varför åker forskare på konferenser? Standardsvaret som ges är man åker för att visa sina resultat, träffa andra forskare från när och fjärran och att knyta nya kontaker. Men det finns en annan, hemlig, anledning också. Till de flesta konferenser är man tvungen att skicka in ett abstract, där man kortfattat beskriver de resultat man vill presentera, flera månader i förväg. Då man gärna vill få med så färska resultat som möjligt är detta en ganska kreativ process, kryddad med mycket önsketänkande. När konferensen närmar sig, dvs ungefär nu, inser forskaren att han** inte gjort någonting av det han lovade. Alltså börjar kampen mot klockan, med aktivt forskande som aldrig förr och med professorn gnuggande händerna. Det är denna motiverande/intimiderande faktor som är den viktigaste anledningen att vetenskapliga konferenser anordnas över huvud taget. De exotiska konferenslokalerna fungerar som morot för att motivera panikstressen på slutet.

* Konferenser anordnas i regel på intressanta platser, gärna från UNESCO-listan, såsom St Goar och Brijuni Islands. Väldigt få konferenser anordnas i Säffle.
** Jag skriver “han” eftersom forskaren i det aktuella hypotetiska fallet är jag, men det finns ingen anledning att tro att detsamma inte gäller också för kvinnliga forskare.