Om inte Laila Freivalds har halare teflonskinn än självaste Björn Rosengren så måste väl dagens avslöjande vara sista spiken i hennes politiska kista. Men vare sig JKs utredning kommer fram till att utrikesdepartementets “information” var enligt grundlagen otillbörlig påtryckning eller ej så har staten här balanserat tillräckligt nära linjen för att det skall uppfattas som remarkabelt, såväl av svensk som utländsk media.

Här finner jag anledning att övergå till ett inte direkt närliggande ämne, med ändå ett som har sina beröringspunkter. Det handlar om den goda staten och storebrorsamhället. Mycket av Bodströms argumentering om hur ingen med “rent mjöl i påsen” har något att frukta från ökad övervakning bygger på att vi kan lita på att staten är god, att den uppsamlade informationen inte kommer att missbrukas. Men hur god är staten egentligen? Fallet med UD:s eventuella påtryckningar* för att stänga SDs hemsida aktualiserar den frågan. Om nu staten är beredd att tumma på en av de grundläggande principerna för ett fritt samhälle, yttrande- och pressfriheten, vilka andra principer kan man tänka sig att rucka på om man anser att det behövs?

Och tyvärr är det ju inte bara så att det gäller staten. Staten består ju av människor, och vem kan garantera att alla människor i statens tjänst är goda; att ingen kommer att använda information insamlad i något syfte för egen vinning, eller för att man bara är nyfiken. Minns tjuvkikandet i sjukjournaler när Leif Blomberg avled, eller när Anna Lindh mördades. I fallet Anna Lind förekom ju också en övervakningsfilm som “råkade” släppas till pressen. Kontentan är att vi inte kan vara säkra på att sådan information inte kommer att spridas, av misstag eller aviktligt, och att vi därför måste vara restriktiva med insamlig, hantering och lagring av känslig (eller potentiellt) information. Och ju mer data som samlas in, desto större är risken att saker otillbörligen kommer ut**. Till och med CIA läcker som ett såll visar det sig nu.

*Nu tror ju inte jag att det någonsin kommer att bli rättssak av det här. Sverige är ju inte direkt känt som ett land som utkräver särskilt stort ansvar av våra förtroendevalda, och inte som ett land som har ett särskilt starkt grundlagsskydd heller.

** Och det behöver ju inte vara olagligheter som läcker ut för att det skall vara jobbigt. Din arbetsgivare kanske inte gillar att du är medlem av Syndikalisterna eller KPML(r).