I Sverige är det lätt att missa dagens tillgivelser – några enstaka artiklar i pressen, något inslag på tv-nyheterna. Många artiklar fokuserar även på de kritiska rösterna mot kanoniseringen, framförallt av JPII. Här i Polen är rapporteringen naturligtvis av en helt annan magnitud, hela veckan har kanoniseringen diskuterats i TV och press, Polens största tidning, Gazeta Wyborcza – som vanligen är ganska antikyrklig, har en specialutgåva om kanoniserinen, på TV har man direktsänt från Rom hela morgonen. Under veckan har ett otal filmer och serier om JPII visats och nyligen hade den tecknade barnfilmen Karol, który został świętym (Karol som blev helgon), premiär på bio.

Det är svårt för oss sekulariserade icke-katoliker att förstå hur stort det här är för så många (polska) katoliker. JPII var verkligen älskad av en majoritet av polackerna, även de som inte ser sig som särskilt religiösa. Visst finns det saker, mycket, att kritisera med JPIIs påvetid; hans oförsonliga syn på preventivmedel som bidrog till att förvärra AIDS-epidemin i Afrika; hans konservatism, i kontrast mot den mer liberale Johannes XXIII; att han inte gjorde något åt övergreppen mot barn inom kyrkan; hans svaghet för Fidel Castro; att han bara har ett och inte två mirakel… och säkert mer. Men det är inte därför han kanoniserats. Det är för att han som ingen påve tidigare reste runt och träffade människor i hela världen. Att han såg till att Vatikanen blev en global angelägenhet och inte en italiensk. Men inte minst också för hans roll i kommunismens fall. Detta är naturligtvis inte de officiella anledningarna till kanoniseringen, men i det här fallet visar kyrkan att den också böjer sig för opinionen. Det var omöjligt att ignorera de hundratusentals, om inte miljoner, troende som krävde “santo subito” – “helgon nu”!

Det är nog också svårt för oss svenskar att förstå vilken ställning JPII hade… har… i Polen. Han är i allra högsta grad närvarande som en fixstjärna mot vilken andras insatser mäts. När han besökte Polen kom miljoner polacker till mässor och möten. Säkerhetstjänsten SB uppskattade att under pilgrimsresan 1983, mitt under undantagstillstånden, deltog 7 miljoner polacker i möten med påven. Det är nästan en femtedel av befolkningen. I nästan varje stad i Polen fanns en Aleja eller Ulica Jana Pawła II redan när han fortfarande var i livet. När presidenten, Bronisław Komorowski, kallar JPII för frihetspåven är det precis vad många minns. Påven som hjälpte dem ur Sovjetunionens grepp. Men man minns med sympati även den man som svårt härjad av Parkinsons ändå kämpade in i det sista för att uppfylla sina plikter och fortsätta sina resor. Visst delar många kritiken av honom. Men den väger ändå lätt jämfört med hans förtjänster.