Nu i veckan anordnar institutet sitt årliga mikrosymposium* där alla forskare, via föredrag eller postrar, får visa vad de arbetat med det senaste året. Jag har alltid lite blandade känslor inför dylika arrangemang. Dels känns det som ett slöseri med tid. Det mesta som visas är jag inte intresserad av och det har ingen relevans för mitt arbete. Å andra sidan så är det kul och intressant att se vad folk gör, och jag upptäcker ofta något som jag kan ha nytta av för min egen forskning. För tyvärr är ju det där med internkommunikation väldigt svårt. Jag vet att det inte bara är här det är så, utan på alla andra ställen jag jobbat också.

Ofta har man dålig koll vad kollegorna i nästa korridor gör, för att inte tala om dem i grannhuset. I en artikel i Chemistry World (Building better chemistry, tyvärr bakom paywall) läste jag nyligen en artikel om hur man försöker överbygga det problemet, bokstavligen, när man designar nya labbyggnader. Genom att konstruera byggnader med genemsamma utrymmen som främjar möten mellan folk som inte nödvändigtvis jobbar tillsammans försöker man få igång de viktiga och oviktiga samtalen som kanske leder till nya idéer.

Kanjonen i MC2.

Jag vill minnas att jag hörde liknande tankar när man byggde det (då) nya MC2-huset på Chalmers. En stor öppen kanjon med sittplatser och whiteboard tavlor för spontana möten. Öppna fina kontors- och labbutrymmen. Jag vet inte om det ledde till så mycket möten, men jag såg sällan någon använda de ytorna. Men om byggnader kanske kan förena, så är det bestämt så att de kan dela. Vi har inte en ny modern kemibyggnad. Vårt institut är uppdelat på tre olika byggnader. Bara vår grupp och laserlabbet (som alltid är låst) håller till i vårt hus. Det gör att man kanske inte alltid känner sån gemenskap med de andra forskargrupperna. Så trots allt är väl mikrosymposiet en mestadels god idé.

Har ni förresten några exempel på riktigt bra byggnader från en gemenskapssyn? Eller riktigt dåliga?

* Fast mikro… det varar i tre dagar.