Högskoleverkets utvärdering visar att 11% av högskoleutbildningarna i Sverige har så allvarliga brister att deras examinationsrätt ifrågasätts. Det är naturligtvis allvarligt, och en åtgärd som föreslås är att en del av bidraget för att bedriva utbildning skall baseras på utbildningens kvalitet.

I princip är väl det ett bra förslag, men det finns vissa faror. Som systemet ser ut nu får institutionen pengar för ett förväntat antal studenter, fördelat på antal helårsstudenter (HST) och helårsprestationer (HPR), dvs hur bra studenterna klarar sig. Det finns alltså ett incitament för institutionerna att se till at studenterna klarar sina studier. Bra. Men detta kan, fast man kan ju hoppas att det inte är så vanligt, leda till att man gärna är lite extra snäll för att inte skada ekonomin. Ett större problem med systemet är dock att pengarna man tilldelas i början av verksamhetsåret bara är till låns. Om studenterna inte klarar sig så bra som man beräknat, eller om inte så många studenter som beräknat kommer, så måste en del betalas tillbaka, detta trots att kostnaderna redan funnits. Om studenterna blir fler eller klarar sig bättre än beräknat får man ingen bonus. Man kan inte överskrida sitt “tak”.

Faran är att kvalitetspengarna på liknande sätt blir en väldigt osäker inkomst. Det beror naturligtvis på hur det utformas, men det finns nästan ingenting som är så söndrande för en verksamhet som en ständig oro över budgeten. Jag satt i flera år i ansvarsgruppen för grundutbildningen i fysik vid GU (som ju klarade sig rätt bra i utvärderingen), framförallt under ett antal år när ekonomin var riktigt dålig. Stämningen var oerhört deprimerande när vi år för år såg anslagen minska på grund av ökande overhead-kostnader samtidigt som vi inte kunde öka inkomsterna då vi redan slog i taket. Många gånger såg vi, lätt sarkastiskt framställt, diagram som ovan som visar att inom en snar framtid skulle OH-kostnaderna överstiga inkomsterna. Och då skulle vi ju lika gärna lägga ner hela institutionen. Anledningen var (är?) att OH-kostnaderna beräknades på den totala inkomsten, inklusive externa medel (som bara i mycket begränsad utsträckning används till undervisning), medan inkomsten bara beräknades på studentmängden enligt ovan.

Vad jag vill ha sagt är att pengar efter kvalitet är utmärkt, nej—självklart, men systemet måste utformas så att man kan se någon långsiktig kontinuitet i finansieringen. Hittillsvarande exempel inger inte förtroende för att det skall lyckas… Att det sedan inte är enkelt att definiera vad kvalitet är, och ännu svårare att sätta ett mått på gör det hela än mer komplicerat.

Mer om: Utbildning, Högskoleverket, studier, anslag. Intressant?