Ett nytt ord introducerades i svenskan av religionsociolog Johan Gärde i en artikel i SVD:s Brännpunkt. Gärde menar att Laila Freivalds visade prov på kurage då hon medverkade till stängningen av Sveridemokraternas hemsida. Gärde menar att

[UD:s] handlande och kraftfulla insats i detta ytterst svåra läge kännetecknades av gott omdöme och just det som behövdes för att inte försätta Sverige och svenskar på kollisionskurs med en stor del av arab- och muslimska världen.

Vidare kritiserar han Johan Norberg och Mattias Svensson för en artikel i SVD:s Brännpunkt den 16 mars där de ondgör sig över EU:s krökta rygg jämtemot den FN-resolution* som skall förbjuda kränkning av religioner. Gärde citerar medhållande en dansk islamolog som tycker att man måste “finna former för att balansera yttrandefrihet med religionsfrihet”. De som inte håller med kalla Gärde (citerandes dansken) för yttrandefrihetsfundamentalister. Gärde kritiserar därtill Göran Person för att han inte stod sitt UD bi och att han inte stod “upp mot extremism”, implicit genom att inte förvägra dem att uttala sig.

Den syn som Gärde har på yttrandefriheten, som något som bör underställas andra politiska** hänsyn, är en i första anblick attraktiv ståndpunkt när det gäller att undvika konflikter och hålla ryggen fri. Men det finns många felaktiga antagande inplicerade i denna syn. Det första är att det på något sätt finns en objektiv syn på vad som är respektfullt respektive kränkande. Naturligtvis är det inte så! Det jag anser harmlöst kan näste se som en djup oförätt. Vem skall bestämma. Om det upplevs som en kränkning är det en kränkning hör man ofta, men att annamma en sådan syn är att lämna fältet öppet för de mest fanatiska och repressiva elementen att strypa allas vår frihet. En annan invändning är att det inte finns någon konsensus om vad som skall försvaras mot kritik respektlöshet. Religioner? Vilka då? De stora? Alla? Det finns många diktatorer och religiösa ledare som inte gärna öppet låter sig kritiseras. Ett idealiskt sätt att förbjuda kritiska röster blir ju att kräva respekt, och att sedan jämställa respekt med samtycke.

Nu har vi ju inte en absolut yttrandefrihet i något land. Det finns förbud mot förtal, mened mm, och i ganska många länder finns förbud mot att förneka förintelsen. Så var skall man dra gränsen? Den allmänna principen måste vara att yttrandefriheten skall vara så vid som möjligt. Som jag skrivit tidigare så är yttrandefriheten inte till för att man skall kunna säga allmännt accepterade saker, utan för att kunna säga saker som är kontroversiella, illa omtyckta eller till och med hatade. Som Norberg och Svensson uttrycker det:

Man kan inte ha yttrandefrihet och samtidigt diktera att den bara får användas till att betyga full respekt för andras föreställningar.

Gränsdragningen är dock svår. Uppenbart är att gränsen måste vara klart definerad. Det är lätt att annars hamna på ett sluttande plan, där till slut inte bara det som är klart förbjudet bestraffas, utan också det som bara är misshagsamt och obekvämt. Direkta uppmaningar till våld bör förbjudas, medan allmänn hatpropaganda, hur otrevligt det än må vara, bör tillåtas. Det är nämligen så, att med yttrandefrihet kommer också ett ansvar: Vi tillåter diverse fanatiker att uttala sig, men vi får inte låta dem stå oemotsagda. håller du inte med att grupp X är en svulst på människosläktet, eller att grupp Y borde brinna i helvetet som otrogna hundar, så gör din stämma hörd! Det är lika sant nu som för 200 år sedan att det är de godas tystnad som möjliggör det ondas seger.

Så, att stå upp mot extremismen innebär att vi tar klart och tydligt avstånd ifrån den, att vi gör våra röster hörda, inte att vi tystar dess. Yttrandefrihetsfundamentalist? Självklart! Det är vi som måste bära upplysningens fackla vidare in i mörkret.

* Jag har skrivit om denna resolution i ett tidigare inlägg.
** För låt oss inte lura oss. Hänsyn till religion är ett politiskt ställningstagande.