Ett underligt land, Frankrike. De har en regering med betydande majoritet i parlamentet, och dessutom en president, med mer makt än de flesta stadschefer, tillhörande samma parti. Ändå lyckas regeringen inte få igenom ett av sina mest omhuldade nya lagförslag. Högljudda demonstrationer och upplopp tvingade till slut de Villepin att bita i det sura äpplet, kyssa sin politiska framtid hejdå, och dra tillbaka lagförslaget. Man kan se det som en seger för demokratin, folket reste sig upp, sa sin mening, och vann. Men man kan också se det som ett hot om en form av pöbeldemokrati, där den som skriker högst vinner, som inte vare sig Frankrike eller resten av Europa gagnas av. Protesterna i Frankrike hade haft betydligt mer trovärdighet om det inte vore så att allmänna protester* och våldsamma strejker vore standardsättet att protetera. Sympatistrejkande verkar vara en rygggmärgsreflex för många Fransmän.

Vem skall i fortsättningen våga lägga fram ett omtvistat lagförslag? Vem skall i fortsättningen vågagenomföra smärtsamma, men nödvändiga reformer? Med det inte sagt att det är fel att lyssna på folkliga protester, engagemang i politiken är väl inget vi är bortskämda med. Men, när man sitter som regering gäller det att ibland våga stå över de tillfälliga opinionsyttringarna för att genomföra den politik man blivit vald att genomföra.

En del av de som protesterat i Frankrike borde ta och öppna ögonen. Den franska arbetsmarknaden behöver reformeras. Jobb på livstid är inte längre ett realistiskt krav. En bra kommentar till den senaste tidens utveckling i Frankrike finner man i förra veckans nummer av The Economist, där man bland annat konstaterar:

three-quarters of young French people today would like to become civil servants, and mostly because that would mean “a job for life”.

Men, fortsätter man

Students, as well as unqualified suburban youngsters, do not today face a choice between the new, less protected work contract and a lifelong perch in the bureaucracy. They, by and large, face a choice between already unprotected short-term work and no work at all. And the reason for this, which is also the reason for France’s intractable mass unemployment of nearly 10%, is simple: those permanent life-time jobs are so protected, and hence so difficult to get rid of, that many employers are not creating them any more.

Vi har en liknande situation i Sverige, där det är så svårt att bli av med en anställd, att många väljer att inte anställa alls, utan söker andra lösningar, som projektanställningar och andra korttidslösningar. Liksom i Frankrike handlar det inte om att välja mellan fasta jobb eller osäkra jobb. En ny undersökning beställd av Företagarna visar att en majoritet av svenskarna håller med om att en viss uppluckring av LAS är nödvändig. Socialdemokraterna å sin sida, ivrigt påhejade av LO**, fortsätter att upprepa sitt mantra om att stärka arbetsrätten och att anställa fler i offentlig sektor.

Vd vi behöver är en arbetslagstiftning som uppmuntrar arbetsgivare att våga ta risker, tillsammans med ett utbyggt system av riskkapitalstöd för småföretagare och innovatörer som vill starta eget.

Frågan är om Maud Olofsson, som klivit fram som den verkliga liberalen i Sverige, vågar stå på sig, eller kommer hon också tvingas böja sig. Om Centern bara antar en mer resonlig inställning i energipolitiken så har de en ny röst.

* Dock var de större än vanligt nu.
** Eller är det tvärt om? Det är så svårt att hålla reda på vad som är vad.