Idag, den 12 juli 2006, är det precis 100 år sedan den franske officeren Alfred Dreyfus frikändes från anklagelserna om förräderi. Han dömdes på mycket lösa grunder, med ett avgörande inslag av anti-semitism, till livstids fängelse på Djävulsön utanför Franska Guyana. Efter en uppmärksammad kampanj, bland andra involverande Emile Zola och hans J’accuse, återupptogs hans fall i en skandalartard rättegång i Rennes 1899. Dreyfus dömdes ånyo, men benådades av den franske presidenten. Först 1906 återupptogs hans fall på nytt och han fick upprättelse.

I mångt och mycket är det en lärdom i anti-semitismens, eller rasismens i allmännhet, farliga inflytande över rättsväsendet. Men, minst lika viktigt är hur affären belyser faran med ett otillräckligt, hemlighetsmakande och politiserat rättsväsende. Och där, argumenterar Ronald Schechter i en artikel i Forward, har vi kanske inte kommit så långt. I dagens “krig mot terrorismen” är kanske dessa lärdomar från Dreyfus-affären viktigare än på länge, när vi visar alltför stor vilja att ge upp våra rättsprinciper för att låsa in misstänkta terrorister för tid och evighet. “Hur många Dreyfuser finns bland de hundratals hållda i Guantánamo?”, frågar sig Schechter.