I en insändare till Physics Today tar författarna, Kuttner och Rosenblum, upp vad de anser vara ett växande problem för fysiken; att kvantfysiken utnyttjas för att ge trovärdighet åt pseudovetenskap. De tar som exempel filmen “What the #$*! do we (k)now?!“¹ som använder QM- argument bland annat för att frammana den 35000 år gamle Atlantisguden Ramtha.

Kuttner och Rosenblum menar att vi fysiker bär en del av ansvaret för detta. Vi understryker om och om igen hur framgångsrik den vetenskapliga metoden är utan att tala om vad den vetenskapliga metoden är och vad den har för gränser. Samtidigt kritiserar de också fysikundervisningen för att den inte förbereder fysikstudenterna på att kunna svara på frågor om fysikens olösta mysterier och argumentera mot pseudovetenskapen i dessa frågor. De flesta biologer kan försvara evolutionsläran mot ID-argument, men hur många fysikstudenter kan förklara vad nollpunktenergi är och hur den kan/inte kan utnyttjas. Eller vad (om något) säger EPR-paradoxen eller Bell-olikheterna om teleportation? Ett annat exempel är QM och medvetandet. Här har fysiken inte många svar, men pseudovetenskapen kan med säkerhet förklara precis varför hjärnan fungerar som en kvantdator (eller nåt…??).

Denna säkerhet menar Kuttner och Rosenbaum är ett av pseudovetenskapens trumfkort och citerar

Many people . . . seek a certainty that science cannot offer. For these people the unchanging dictates of ancient religious beliefs, or the absolute assurances of zealots, have a more powerful appeal. Paradoxically, however, their yearning for certainty is often mixed with a respect for science. They long to be told that modern science validates the teachings of some ancient scripture or New Age guru. The purveyors of pseudoscience have been quick to exploit their ambivalence.²

Kuttner och Rosenbaum menar att vad vi behöver göra är att diskutera mera de gränser vi har för vårt vetande, och förklara varför de gränserna finns och vad som kan och inte kan finnas bortom dem. De menar att vi i mångt och mycket är för koncentrerade på “praktiska” frågor, och borde ägna en lektion eller två åt fysikens mysterier, spekulationer och kvantnonsens. Jag håller med, och jag skulle gärna gå på en sådan föreläsning, med en duktig lärare.

En sak som behövs är att i skolundervisningen lära sig att granska kritiskt. Det är inte lätt, och jag minns fortfarande chocken (lite för starkt ord, men i brist på bättre) när jag insåg att inte ens det som publicerades i peer-review-tidskrifter alltid stämmer. På grundutbildningen framhölls dessa artiklar alltid som innehållande sanningen. Men på en annan nivå motarbetas vi ju dagligen av t ex kvällspressen med sina braskande rubriker att “Vanlig XX kan var dold sjukdom” eller TV4(+,-, ?)s medier och andar.

¹ Filmen sågades under fotknölarna av Insultingly Stupid Movie Physics, men läs kommentarerna på IMDB så ser man att många tycker att filmen ger en tänkvärd beskrivning av vetenskap.
² CMH postade för ett tag sedan ett citat av Sir Arthur Eddington:

We cannot pretend to offer proofs. Proof is an idol before whom the pure mathematician tortures himself. In physics we are generally content to sacrifice before the lesser shrine of Plausibility.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap.