So there are these two muffins baking in an oven. One of them yells, “Wow, it’s hot in here!”
And the other muffin replies: “Holy cow! A talking muffin!”
Roligt? Jag tycker det*. John Tierney på NY Times tycker det inte. I en artikel om skratt “What’s So Funny? Well, Maybe Nothing” tar har upp resultat av skrattforskning som visar att man skrattar mer av (ett upplevt) socialt tvång än för att något är roligt. Det hävdar i alla fall en forkningsgrupp på University of Florida. Bland annat skrattar underordnade mer än överordnade, även om den som berättar skämtet (i testet användes bl a muffinskämtet ovan) inte finns i rummet utan bara på en TV-skärm. Det visar sig också att kvinnor skrattar betydligt mer än män, och att den som talar själv skrattar mer än publiken.
Det har gjorts många studier av varför vi skrattar, och många olika teorier finns. Men än så länge inget slutgiltigt svar. Jag har en del invändningar mot studierna i NY Times-artikeln, bland annat att de inte skiljer på olika sorters skratt. Alla känner väl skillnaden mellan ett riktigt genuint skratt och det något krystade haha som kommer mestadels av artighet.
Det enda olika studier verkar vara eniga om är att vi skrattar inte enbart för att något är roligt.
(via Cosmic Variance)
* Fast om det skall vara roligt kräver det en viss timing i framförandet. Själv tenderar jag att gilla lite absurda skämt, liksom skämt som kräver lite tanke. Därav en viss förkärlek för torra vetenskapsskämt.