Läste klart Caroline Salzingers “Hälsningar från ondskans axelmakter” (ISBN: 9175887177) för ett tag sedan. Jag ville verkligen tycka om hennes bok. Salzingers radioreportage är intressanta och levande och det är därför en besvikelse att boken är så ytlig och nästan banal. Man hinner aldrig få en känsla för landet i fråga innan det är dags att hasta vidare till nästa land, nästa korrespondenthotell. Men kanske är det för att sådan är vardagen för de flesta utrikesreportrar: de landar några dagar i ett land för att rapportera om en aktuell händelse, ge lite bakgrund som man snabbt läst in sig om på vägen dit, intervjua några utvalda personer via tolk för att därefter dra vidare till nästa land som en svärm gräshoppor till nästa fält.

Hälsning… har sina poänger: den beskriver effektivt absurditeten i Nordkorea, och Salzinger skall ha en eloge för att hon erkänner “fixarnas” makt över nyhetsrapporteringen. Men, undataget några episoder så blir boken till stor del en besvikelse. Saltingers språk är också lite för trivialt och klichéfyllt. Hon verkar inte ha hittat en bra skrivstil på samma sätt som hon hittat en bra stil i sina talade reportage.

De intressantaste “journalistböckerna” blir ändå de där författaren vistats en längre tid i landet/regionen i fråga. Ta t ex Ståhlberg om Paris, Kjell-Albin Abrahamsson om Polen och Balkan, eller för den delen, mästaren, Kapuściński i Afrika. Jag ser fram att läsa Robert Fisks tegelsten. Han må vara kontroversiell, men han skriver i alla fall intressant. Salzinger får gärna skriva om sin tid i Turkiet. Det kan bli bättre än Hälsning…