Så här på nationaldagen kan jag konstatera att i ett försök att hitta en åtminståne tillfällig lösning på tvåkroppsproblemet så gör jag som hundratusentals andra europeer: jag sliter bopålarna ur marken, packar mina pinaler, utnyttjar den fria rörligheten och drar utomlands. Fast inte riktigt som alla andra… simmandes mot de stora flyttströmmarna flyttar jag till Polen. En postdok på Institutionen för fysikalisk kemi vid Polska vetenskapsadademin i Warszawa lockar. Det är lite läskigt; en kemiinstitution—jag kan ju inget om kemi. Men det verkar ju ha gått bra för andra att göra den omställningen.
Någon gång i slutet av sommaren bär det av. Fram tills dess gäller en massa jobb med att avsluta lite kvarhängande projekt och ett tags välförtjänt arbetslöshet 😉
Visst är det läskigt men det är inte så farligt att vara fysiker på en kemiinstitution. Dels så kan man som fysiker ofta mer än kemister om elektronik, optik och sådana saker och som vi alla vet är ju kemi bara fysik för de yttre valenselektronerna. Dessutom finns det en massa folk där som faktiskt vet hur man ska hantera de otäcka kemikalier som ibland visar sig vara nödvändiga.
Jag ryser fortfarande vid tanken på hur ni fysiker handskas med kemikalier…raketbränsle bör endast handskas av de som ämnar försätta något i omloppsbana med flit, inte av en (snart o-)lyckligt ovetande forskarstuderande.
Trevligt! Och vi kemister är i allmänhet ganska snälla mot fysiker som väljer att slå in på kemivägen. Största problemet för fysikerna på mitt (gamla) jobb brukar vara att veta om deras prover ska hällas i slasken för halogenerade eller icke-halogenerade lösningsmedel – vilket är ett typiskt exempel på gymnasiekemi 🙂
Spännande! Jag har fått lära mig att fysiker kan sätta sig in vad som helst "tills på fredag", så det ska nog gå bra ;-)<BR/><BR/>Och Polen (eller det jag sett av Polen) verkar vara ett bra land att bo och forska i.
Vi får väl se hur det går. JAg lovar att hålla er löpande uppdaterade 🙂