Jag har hållit mig utanför den aktuella ateistiska debatten helt enkelt av det skälet att jag finner debattörerna förutsägbart tråkiga. I den ena ringhörnan står kända ateister som Richard Dawkins, Christopher Hitchens m.fl. samt deras stödtrupper. I den andra ringhörnan diverse teister (får man väl kalla dem) som med olika nivå av sofistikering hävdar att ateisterna inte beaktat vad X säger om Y eller liknande.
Kännetecknande för den första gruppen är att den de senaste åren har höjt rösten och i ett flertal böcker attackerat den nyreligiösa trend som vi sett. Med utgångspunkt i ett rationellt resonemang visar de att det med största sannolikhet inte finns någon gud och att tron på denne därför är en form av meninglös tankeexercis i bästa fall och ett facistiskt maktmedel i sämsta fall. Efter att ha nyligen läst ut Hitchens “God is not great” och läst en hel del om Dawkins senaste så måste jag säga att böckerna har ett visst underhållsvärde, Hitchens är en skicklig skribent med vass penna, men i slutändan blir det ändå tjatigt och man får en känsla av meningslöshet. Böckerna i den här genren kommer knappast att övertyga någon troende om att de har fel. Målgruppen, andra ateister, behöver inte övertygas. Syftet verkar snarare vara en mer välskriven form av de självgratulerande argument man finner hos många “ateistbloggare”, en sorts ryggdunkande “in-your-face”-mentalitet som blir rätt tröttsam i längden. De flesta av de högljutt ateistiska bloggarna finner jag oerhört trista och nästan lika irriterande som de högljutt religösa. Böckerna är bättre, kanske för att de kommer in färre portioner och med en mer eftertanke. Jag tror dock att de här böckerna vunnit på en mer resonerande och mindre pugilistisk ton.
Den andra gruppen har antingen en fundamentalistisk (till olika grad) inställning att den intervenerande guden är en realitet och att man därför måste följa dennes evangelium för att försäkra sig om en plats i paradiset, eller en mer teologisk inställning där teologin och religionen i sig står i centrum och gud har förpassats till baksätet. Två nyliga artiklar i DN och GP passar in den senare fraktionen. Man diskuterar religionens plats i samhället, i debatten, dess förtjänster och dess eventuella baksidor. Man anklagar dessutom gärna de ateistiska böckerna för att vara ytliga och dess författare för att vara okunniga om religionen och teologins senaste rön (som dock ofta är rätt gamla). Man slår knut på sig själva för att hålla diskussionen på en filosofisk nivå utan att beröra frågan huruvida gud faktiskt existerar eller ej.
Det är här debatten brakar ihop och blir meningslös. Dawkins och co. argumenterar för att gud inte finns och att vi skulle göra bättre i att kasta av oss den vanföreställningens ok och ta oss an världen med öppet sinne och ogrumlade ögon. Teologerna å sin sida tar guds existens som given och försöker lyfta fram religionens förtjänster och visa på vilket kallt och farligt samhälle den ateistiska världsbilden tvingar fram. De två grupperna argumenterar högljutt mot varandra om helt olika saker. Det gör helt enkelt för en tråkig debatt.
För egen del går gränser för mitt engagemang i debatten där religionen ställer världsliga krav på andra. Jag tycker själv att det är mycket underligt att en del kan kombinerar en vetenskaplig syn på världen med en ganska dogmatisk gudstro, men jag ser ingen poäng i att debattera någons tro. Vad som däremot finns en stark anledning att debattera är religion och religionernas världsliga anspråk.
Dagens ord är Bóg, det polska ordet för Gud.