Lyssnade på Studio ett igår om det tysk-polska mötet. Som förväntat var relationerna bättre än under Kaczyński, men sämre kunde det ju knappast varit. Detta har uppmärksammats i tysk(språkig) press; Der Spiegel talar om “uppvärmingsträning” och i NZZ kan man läsa om “ny tysk-polsk harmoni“. Gazeta Wyborcza skriver att inga ämnen var “tabu” när Merkel och Tusk möttes.
Samtidigt konstaterade Per Eurenius med viss förvåning, lät det som, att Tusk liksom Kaczor var emot det tyska “fördrivningsmonumentet” i Berlin. Som jag skrivit tidigare så skall man inte tro att bara för att den nya regeringen är mindre konfrontatorisk så kommer den inte att lägga sig platt för väst.
Samtidigt som detta utspelar sig fortsätter det polska utrikespolitiska bråket. Presidenten menar nu att han skall åka och representera Polen vid EUs möten i Lissabon och Bryssel i dagarna. Tusk tycker att Kaczyński kan åka med till Lissabon för undertecknandet av fördraget, men att han (tusk) inte tänker vara någon “assistent” till Kaczor i Bryssel. Problemet ligger i att statschefens roll enligt konstitutionen inte är klart definierad. Sverige skulle t.ex. aldrig överväga att skicka kungen till ett EU-möte. Polens statschef, som är folkvald, har dock vissa politiska uppdrag. Han kan bl.a. lägga in veto mot lagar, ta lagstiftande initiativ och skall vara en partner till regeringen i utrikesfrågor. Det är den sista punkten striden gäller. Tusk och Kaczyński har olika uppfattning om hur mycket makt presidentämbetet skall ha över utrikespolitiken.
Dagens (andra) ord är Niemcy – Tyskland.