För dem som arbetar med sensorer är dataanalys något av det viktigaste som finns. Tyvärr verkar de flesta inte veta det. Efter en sejour in bland kemiska sensorer har jag upptäckt att analys tyvärr ofta är både slentrianmässig och önsketänkande. Kalibreringskurvor är i princip alltid linjära, även när det passar sådär till datapunkterna.
Det är i det närmaste standard att se en beräknad detektionsgräns (ofta slaviskt definierad så att signal/brus-kvoten är högre än tre) 10 eller 100 gånger lägre än den lägsta faktiskt mätta analytkoncentrationen.
Kemister skulle, i allmänhet, behöva en dos kunskap om statistik. Jag är långt ifrån en expert på statistisk analys, men för många inom kemin verkar en linjär fit och r²>0.95 (typ) vara ett tillräckligt kriterium i alla lägen…
Ytterligare en gång tvingas man uppmana folk att ta publicerad forskning med en nypa salt, och att titta noga på om datan verkligen stödjer slutsatserna.

Denna rant är motiverad av ett manuskript som jag just reviewade – ett som du inte kommer att se i tryck om de följer min rekommendation.