Ständigt skyndande, oftast sen. Ett par ursäkter på lager bara utifall… Bara tanken på att faktiskt göra något innan dödslinjen ligger snubblande nära känns konstig.

Så ser den ut, tidsoptimistens vardag. Själv är jag en tidsoptimist av första rang. En sådan som aldrig räknar med trafik; som dyker upp tre minuter innan incheckningen stänger och tycker att det var gott om tid; som vet att de där fem minuterna innan vi skall gå med fördel kan användas till kolla de senaste inläggen i rss-läsaren, läsa de senaste nyhetsrubrikerna (och kanske fastna i en artikel), skriva klart e-post, fundera över vad man skall ha på sig, ta på sig, leta efter mobilen, leta efter nycklar samt att ducka för syrliga kommentarer från de som väntar…

Det här med tidsoptist är naturligtvis inget som jag försöker att vara. I själva verket är ambitionen att vara ute i god tid och kunna ta det lugnt. det verkar bara inte ligga i min natur att kunna det. Det ofrivilligt adopterade mottot är att inte göra idag det som kan skjutas upp till morgondagen. Men konstigt nog verkar saker lösa sig i alla fall. Jag har bara missat flyget en gång, och då var jag på flygplatsen mer än tre timmar innan avgång och fastnade i en bok i kaféet. Att sambon, A, är notorisk för att alltid vilja vara ute med evig säkerhetsmarginal kanske bidrar till en ganska lyckad kompromiss.

Kanske kommer även jag att en dag växa upp till en ansvarskännande tidsrealist, men än så länge behåller jag å-/insikten att en minut för tidigt är en minut förlorad.

Detta var mitt inlägg i Februaristafetten där jag lämnar pinnen vidare till Zeejay, vars tankar numera mest tycks krets kring melodifestvalen, som vi lyckligtvis slipper här i förskingringen. För att hålla oss på melodifestivalnivå skall han för redogöra över sin drömrubrik i kvällstidningarna.

Dagens ord är czas – tid.

PS: Naturligtvis tog det här inlägger mer än de 10 budgeterade minuterna i anspråk och A tittar menande på klockan.