Det är väl nästan omöjligt att inte skriva något om spektaklet i helgen. Skrattade gott när jag läste ABs och Expressens rubriker igår, man önskar att de ägnade tid åt något bättre. Själv såg jag faktiskt på festivalen på en rätt taskig TV-bild ute på den polska landsbygden. Efter att hört drygt hälften av bidragen tyckte vi det var nog och stängde av. Jag missade alltså Rysslands vinnande bidrag, men såg Polens totalt intetsägande Isis Gee och Sveriges nästan lika lama Pirelli. Nu var det ju första gången på ett tag som Polen var med i finalen, men man hade nog hoppats på en bättre placering. Sist är ju inte så kul.

Men krigsrubrikerna uteblev. De flesta verkar ta Eurovision med en gäspning. Uttagningen, som bara var en tävling, missade jag helt. Det fanns helt enkelt ingen information om den. (Inte för att jag skulle sett den om jag haft informationen, men då hade jag ju i alla fall gjort ett val att inte se den). Det känns skönt att en del har vett att veta vad man skall hetsa upp sig över och inte. Polens premiär i finalsammanhang är ett bra exempel på det förra.

Dagens ord är ostatni – sist.

Andra bloggar om: Polen, Eurovision.