Att besöka en polsk myndighet är inte riktigt som att besöka en svensk. Jag och fru mjn var i veckan för att skaffa nytt ID-kort. Det första problemet är att hitta till rätt myndighet. Det är inte alltid enkelt, men när man väl listat ut vilken myndighet man bör vända sig till så upptäcker man att den är belägen i ett vanligt bostadshus, avslöjad endast av den vid alla myndigheter hängande rödvita skylten.När man tar sig in och frågat vilket rum man behöver besöka tar man sig upp för de smala trapporna, glöm det där med hiss.
Man letar sig fram genom de kala korridorerna…
… tills man lyckas lokalisera rätt dörr. Man knackar lätt och öppnar försynt en springa för att kika in och konstatera att det är upptaget. Det finns inget på utsidan som visar att så är fallet.
Sedan väntar man. Naturligtvis finns inget väntrum utan man förväntas hänga i korridoren. Har man otur kan man bli väntande i en timme eller mer.
I det här fallet fanns i alla fall en bänk och ett litet bord för att fylla i de nödvändiga blanketterna.När man väl släpps in så möts man av en knappt synlig dam, det är alltid en dam, bakom en liten lucka så lågt placerad så man måste buga sig inför underinspektören för att kunna se den man talar med.Har man tur möts man av en trevlig person som faktiskt hjälper till. Så var det nu. Vanligare är att man möts av en vresig tant som irriterat snäser av dina frågor. När man lyckats slutföra sitt ärende går man vidare till nästa myndighet, för detta var bara ett steg i en lång process.

Dagens ord är dowód osobisty – id-kort.