Polens gränser, liksom alla länder på den europeiska kontinenten, har fluktuerat våldsamt under århundradena. Från att ha varit ett land som sträckte sig från hav till hav (Östersjön till Svarta Havet) försvann Polen helt från kartan efter partitionen 1795. Det återuppstod 123 år senare för att 1939 återigen försvinna. De nuvarande gränserna uppkom först 1945. Jag la upp en liten video på youtube som visar hur gränserna ändrats.
Den mest dramatiska förändringen, inte bara för att den är i färskt historiskt minne, utan även för dess mänskliga kostnad vad den efter andra världskriget. Som syns på bilderna nedan så flyttades Polen en bra bit österut. Den östra delen togs av Sovjetunionen, mer eller mindre i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten, medan Polen “kompenserades” med en mindre del i väster som togs av Tyskland.
Det som skiljer den gränsdragningen från alla tidigare var att nu var det inte bara landet som flyttades utan även befolkningen. I de “nya” före detta tyska delarna av Polen bodde miljontals tyska som skulle förflyttas “under ordnade former” till andra sidan Oder-Neisse-linjen enligt Potsdamfördraget. Många tyskar flydde i panik redan under krigets slutstadier, och obefintlig organisation och ett tryck från polacker fördrivna från öster gjorde att förflyttningen blev en synnerligen dramatisk affär. Det tyska uttrycket wilde Vertreibungen säger en del om hur det gick till. Av drygt tio miljoner tyskar som bodde i det nypolska området innan kriget beräknas drygt en miljon ha dött, de flesta under perioden 1944-45. Detta är kapitel som fortfarande leder till bråk, vilket illustreras av iskylan mellan Polen och Tyskland om ett planerat monument i Tyskland över de döda tyskarna.
Som synes från filmen så har dessa västra delar i princip aldrig varit polska utan utgjorde en del av det tyska hjärtelandet. Omflyttningen gjorde t.ex. att den helt igenom tyska staden Breslau repopulerades i huvudsak av folk från den gamla polska staden Lwów, numera ukrainska L’viv.
Polens nuvarande gränser må kännas naturliga, men de kom till ett högt pris. Historiken Norman Davies skriver i God’s Playground:
Much can be said for the present frontiers of [Poland]. They are compact, well adapted for military defense, and based in the main on the line of the mountains, the sea, and the major rivers. For the first time in history, they enclose a Polish state which is inhabited almost entirely by Poles, and which leaves no important Polish minorities abroad. It is a fine state of affairs, and entirely praiseworthy, were it not for the torrents of blood, suffering, and specious argument which have been expended in its achievment. […] [It] does not arrive from the wisdom of its perpetrators, but from their ruthlessness. Frontier problems were not so much solved as destroyed. […] It was a colossal feat of political engineering.
De mobila gränserna har till följd att många av de mest kända, och mest polska, polackerna är födda och levde i delar som idag är utlandet. Såväl Mickiewicz som Kapuściński föddes i Vitryssland medan Piłsudski och Miłosz kommer från Litauen. De flyttade gränserna innebär också att babcias hus numera ligger alldeles nära Polens östra gräns. Det område som en gång var landets centrala del.
Dagens ord är granica – gräns.