Bruce Schneier skriver idag om vilken läxa vi skall dra av attentaten i Mumbai. Läxan är precis den motsatta till vad man normalt hör från politiker: att terrorism egentligen inte går att skydda sig emot. Om några killar med vapen ger sig attan på att ta med sig så många som möjligt i döden går det knappt att göra något för att stoppa dem. Man måste jobba mycket mer med förebyggande arbete i from av underrättelsetjänst och polis istället för att tvinga folk att kasta sina engångsrakhyvlar på flygplatsen.

Det är visserligen samma argument som förespråkarna för FRA-lagen använder, men en sak glömmer skiljer. Underrättelseinsamlingen måste vara proportionell! Visst, 18 tränade och välbeväpnade terrorister lyckades döda 200 (ca) personer. Det är en tragedi, men låt oss inte överdriva den. Det är färre än vad som dog under samma tid i trafiken i Indien. Terroristerna var mindre effektiva än Virginia Tech-mördaren och ungefär på samma nivå som den senaste skolskjutningen i Finland. Det finns ingenting som säger att avlyssning av all vår elektroniska kommunikation skulle stoppa vare sig skolskjutningar eller terrordåd liknande det i Mumbai. Däremot för det vårt samhälle ett steg närmare det terroristerna söker: ett samhälle som överreagerar och är sin egen värsta fiende.

Jag har ofta funderat på, när man trängs i julrushen, varför ingen attackerar våra shoppingcenter. En grupp på fyra, fem personer med automatvapen och granater skulle lätt kunna orsaka 100 dödsoffer och enorm skada på vår lust att trängas. I synnerhet i konjunktion med den panikrapportering som media garanterat skulle bjuda på.

Schneier har för övrigt svar på min undran ovan: It’s because terrorism is very, very rare.

Dagens ord är zastrzelić – skjuta ihjäl.

Andra bloggar om: Terrorism, Mumbai, FRA, politik. Intressant?