Nu, sista veckan, har valkampanjen tagit fart inför söndagens presidentsval här i Polen. Först var det, som sagt, Smolenskkatastrofen och sedan översvämningarna som såg till att valkampanjerna blev mer dämpade än normalt. Men nu är bråken i alla fall igång. Och det har till och med tagit sig in på SVDs ledarblogg. Kaczyński har nämligen anklagat Komorowski från regeringspartiet PO för att vilja privatisera sjukvården. Komorowski svarar med att det vill han inte alls – han vill reformera den. När Kaczyński fortsatte gick Komorowski till domstol – vilken gav Komorowski rätt och tvingar Kaczyński att be om ursäkt. I en kommentar till dett i radio i morse sa Kaczyński att det gladde honom att Komorowski uppenbarligen ändrat åsikt om privatiseringarna. Kaczyńskihar inte bett om ursäkt – han kan eventuellt överklaga och då behöver ursäkten inte komma förrän efter valet.

Förutom det rent absurda i att låta en domstol avgöra vad som får och inte får sägas i en valkamp så finns det mer dumheter dolt i fasaderna. För det första är det naturligtvis skrämseldebatten vi känner så väl från Sverige. I går satt en företrädare för Kaczyńskis parti PiS i radio och förklarade att det som skrämde honom var att privata sjukhus skulle kunna bli de enda alternativen i vissa regioner, och de sjukhusen skulle då endast erbjuda saker som plastikkirurgi och massage – för det är lukurativt – men inte basvård som hjärtoperationer. För det första är det ju så att de privata sjukhusen, liksom i Sverige, är offentligt finansierade, och erbjuder den vård som staten betalar för. För det andra är det ju ingen som kan säga att de är nöjda med vården i Polen. Den som har råd går till privata läkarmottagningar för att slippa oändliga köer. Många arbetsgivare har avtal med privata läkarmottagningar för sina anställda. (Även den statligt finansierade forskningsinstitution jag jobbar på.) Så nog behövs det en reform. Men i Polen, liksom i Sverige, går det att skrämmas med det privata vårdmonstret – du kommer inte att ha råd att få vård!

Nästa lager av absurditet hittar vi i det faktum att kandidaterna, inte bara i det här ämnet, hela tiden frågas om, och förklarar vilken, politik de vill föra. Vad de vill göra. Den unge vänsterkandidaten Napieralski lovade nyligen att han ville bygga ut bredband till hela Polen. Komorowski vill reformera sjukvården, o.s.v. Problemet med det är att det inte är presidenten som för politik i Polen, det gör regeringen.. Presidenten representerar landet. Endast i utrikesfrågor skall regeringen rådgöra med presidenten. Presidenten kan genom sitt veto ställa till bekymmer för regeringen, vilket den avlidne Kaczyński var mästare på. Men att presidentkandidaterna skall lägga fram någon politik de vill föra är ohederligt.

I vilket fall som helst har Kaczyński nu gjort allt för att tvätta bort sin gamla konfrontativa image. Har förespråkar nu samarbet över partigränserna, ett slut på det “polsk-polska kriget” och dialog med grannländerna. Problemet är att ingen riktigt tror honom. Inte ens grannarna ute i Babcias by, där PiS är urstarkt, tror på den “nye” Kaczyński. Det om något visar att PiS-ledaren har bekymmer.

Komorowski å sin sida håller en låg profil. Vilket nog är bra. Han är en tråkig och oinspirerande kandidat med en förmåga att stoppa foten i munnen. Som senast när han verkade hävda att Polen skulle gå ur Nato. Så länge han är tyst och inte gör väsen av sig så kan han nog vinna på att vara POs kandidat. Folk tycker om regeringen och Kaczyński är inte omtyckt. De andra kandidaterna har, mycket på grund av den märkligt stympade valrörelsen, hamnat alltför mycket i skymundan för att kunna ha någon chans.

Tyvärr blir det iget röstande i familjen. Vi åker på konferens på lördag till Spanien, och i Polen har man inget system för poströstande eller att rösta innan valdagen. Fru mjn får satsa på andra omgången.

 Dagens ord är prywatyzacja – privatisering.