Vid det här laget är det väl ingen nyhet att Bronisław Komorowski vann presidentvalet i Polen mycket knappt före Jarosław Kaczyński. Media i Sverige har rapporterat om segern för regeringspartiets kandidat. Bland annat skriver DN att

Efter viss dramatik vann liberalen Bronislaw Komorowski Polens presidentval. Den konservative oppositionsledaren Jaroslaw Kaczynski inväntade inte ens de officiella siffrorna innan han gratulerade Komorowski.

Att kalla Komorowski för liberal är enligt min mening fel. Komorowski är mer liberal än Kaczyński, men det gör honom fortfarande inte liberal. Lika lite som folkpartiet är liberala för att det har det i namnet. Liberalism är inte något relativt, det är uppfattningen att individuella och ekonomiska friheter är viktigare än statens och moraliska intressen. Komorowski förklarade t.ex. under kampanjen att han motsatte sig abort och skulle lägga in sitt veto mot liberalisering av europas hårdaste abortlagar.

Att kalla Kaczyński för konservativ är inte heller riktigt korrekt. I alla fall inte om man använder den svenska innebörden av ordet. När det gäller moralfrågor är han konservativ som påven, låååångt värre än svenska kristdemokraterna. Men i ekonomiska frågor är han snarare förespråkare för nån form av socialdemokratisk fördelningspolitik. Kaczyński kan snarare kallas för konservativ populist, en etikett han förstärkte strax innan valet när han, som ser kommunistkollaboratörer överallt, chockade alla genom att kalla Gierek “visserligen kommunist, men ändå patriot.”

Ytterligare en kommentar man läser i nästan alla svenska rapporter är att valet av Komorowski kommer att underlätta för Donald Tusk att genomföra de ekonomiska reformer som behövs i Polen, men som stoppats av hotet av ett veto från president Lech Kaczyński. På Sveriges radio ser man t.ex.

Finansmarknaderna i Polen och EU drar nu lite av en lättnadens suck. Polen kommer att få en ovanlig period av politisk stabilitet, med president och premiärminister från samma parti.
Komorowski kommer att samarbeta med premiärminister Tusk och hans högerliberala regering och inte bromsa och förhala regeringsförslag på det sätt som företrädaren Lech Kaczynski gjorde upprepade gånger.

(Där kom det liberala igen…) Liknande tankar hittar man hos Stig Fredriksson på SVT. Under titeln “Komorowski garant för reformpolitik” skriver han att

Med Komorowski som president har regeringen Tusk fått de bästa förutsättningar för att genomföra sin reformagenda.

Men han konstaterar även, liksom de flesta kommentatorer här i Polen att

[…] sådana åtgärder är ofta impopulära, och frågan nu är om regeringen Tusk har den politiska kraften att driva en fortsatt ekonomisk reformpolitik. I slutet av året är det nämligen lokalval i Polen, följda nästa år av parlamentsval. Och även om premiärminister Tusk nu har fått en president av samma politiska sinnelag som han själv, lär han tveka inför hårda sparåtgärder som utlöser väljarmissnöje under ett valår.

Jämför med The Warsaw Voice’s rubrik “Komorowski Win No Guarantee of Reforms”. Att Tusk inte genomfört de reformer han utlovat beror bara delvis på presidenten. Tusk har aldrig visat att han har det politiska mod och den beslutsamhet som krävs för att stirra ner opinionen. The Economist skrev redan 2008:

The prime minister, Donald Tusk, seems to lack grit. He has caved in to demands for higher wages by border guards and doctors; now the nurses are clamorous.

En kommentator på radio menade att med Komorowski i presidentpalatset väntar tuffa tider för Tusk; nu kan han inte längre skylla på Kaczyński.

Dagens ord är wpółpracować współpracować – samarbeta.

Andra bloggar om Polen, Politik, Komorowski, presidentval, Tusk.