I bland kommer ögonblick när jag verkligen undrar om det är det här jag vill. Jag älskar forskning, utmaningen i att försöka lösa något problem, eller kanske bara testa vad som händer om man ändrar lite på en process. Men ibland blir det för mycket annat – som nu. Deadlines verkar komma slag i slag. Det skall skrivas artikel, det skall svaras referees, det skall göras nya mätningar på något man trodde man lagt bakom sig, det skall skrivas projekt, det skall skrivas betällningar, o.s.v… i all oändlighet känns det som.
De senaste månaderna har jag gjort väldigt lite nytt. Jag skrev två artiklar under sommaren, sedan ytterligare en för min student under tidig höst. Sedan kom refereerapporterna tillbaka på de två sommarartiklarna – major revisions. När väl det var taget hand om, inklusive nya mätningar, kom naturligtvis den tredje artikeln också tillbaka – major revisions. Och min student är utomlands ett halvår, så det blev att försöka repetera hennes experiment själv. För två veckor sedan, när jag äntligen började bli klar med det kom institutionens forskningsledare på att jag och några andra “unga” forskare borde skriva en ansökan om ett EU-projekt. Fatta vad mycket jobb det är. Har sprungit på två workshops bara för att försöka slå sig igenom byråkratiskan. Och så landade jag med ansvar för budgeten. Jag!!! Är de inte kloka! Så nu sitter jag och räknar på personmånader och “person events” och fan vet vad…. Det är något med den är här formen av texter som gör mig uttråkad – på tre sekunder.
Men å andra sidan – skulle det vara bättre att göra något annat? Jag tror knappast att man som forskare på ett företag skulle komma undan byråkrati, idiotiska påfund och distraktioner… och när jag väl kan smyga iväg någon timme till labbet och i alla fall göra något handgripligt så känns det bättre. Särskilt när experimenten äntligen börja funka igen – strax innan deadline…
Men, om det är något råd om jag måste ge till alla som funderar på en karriär inom akademien så är det det här: Lär dig att skriva!!! Lär dig att tycka om att skriva. På engelska! Helst snabbt! Du kommer att spendera så mycket tid skrivande att det är lika bra att acceptera det och omfamna det. Ordet, inte potentiostaten, lasern eller ToFen, är ditt främsta arbetsredskap. Och känslan när en artikel, där man kämpat mot recencenter i månader, äntligen blir publicerad är härlig. Fast besvikelsen när det inte blir det, eller när VR säger näpps är svår att bära ibland.
Dagen ord är mam dość – jag har fått nog.
Jag var nära att skriva en liknande post igår, fast involverande färre studenter men fler ansökningar som fått avslag. Så jag kan relatera (fast så säger man nog inte på svenska när jag tänker efter…) till det du skriver. Ibland när jag tänker på hur mycket tid jag kommer att lägga på att försöka skaffa pengar att forska för, snarare att faktiskt forska, de kommande fyra åren, så kan jag bli
Nog att det är lite mindre byråkrati i den privata sfären…men å andra sidan så blir konsekvenserna av att välja fel spår i ett problem något större (och drabbar en något snabbare) än i den akademiska världen.<br /><br />Å andra sidan, ett patent i eget namn är ju inte så dumt det heller…
Maria: Jag vet inte om det känns skönt eller mer deprimerande att veta att fler tycker som jag.<br /><br />Matte: Prata inte om patent! Vi har en massa tryck på oss nu att skaffa patent. För att Ministeriet bestämt att patent är bra och att antalet patent numera, tillsammans med artiklar, räknas in när medel skall fördelas. Alltså måste vi skriva patent = ännu mindre tid till forskning!
Det är tur att ni kommer hem till Sverige under julen och bara koppla av Sedan blir allt mycket bättre igen. Visserligen får du väl fortsätta att skriva mm men det brukar hjälpa att byta den vanliga vardagen lite Kram