Det såg klart ut i våras – Donald Tusk skulle vinna valet och bli den förste premiärministern sedan kommunismens fall som fick mer än en mandatperiod. Men obönhörligen har Jarosław Kaczyńskis PiS knappat in i opinionsmätningarna. I den senaste mätningen ligger Tusks Medborgarplatform (Platforma Obyvatelska, PO) på 36% med Lag och Rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość, PiS) strax efter på 32%.

Donald Tusk har sig sälv att skylla. Han har hamnat i försvarsposition där han låter PiS styra debatten. En debatt där PiS nästan dagligen pekar ut en ny anledning till Donald “Kan inte” Tusk är en svag ledare som inte kan leda ett Polen lika bra som den handlingskraftige Kaczyński. Det var saker som att Tusk inte lyckats hålla matpriserna nere, eller bensinpriserna, eller att det är regeringens fel att tågen inte går i tid (sant – man sätter sprätt på EU-pengar för att renovera rälsen) o.s.v. Ibland blir det nästan löjligt, som för ett tag sedan när Kaczyński anklagade Tusk att inte göra något åt att Schweizerfrancen var så dyr… Men det populistiska budskapet om att en Kaczyński-ledd regering skall hjälpa alla verkar gå hem, åtministone hos en tredjedel av väljarna.

Ett stort problem för med Tusk är att han är väldigt lik Reinfeldt – pragmatisk, kompetent, principlös. PO är ett parti utan ideologi. Det är svårt att veta vad de egentligen vill – förutom att fortsätta regera. Inför förra valet stod PO för förändring – man skulle sätta punkt för käbblet under den förra PiS-ledda koalitionen, man skulle genomföra de tuffa reformer inom pensions- och förvaltningssystemen som behövdes för att få fart på Polen. Det skulle byggas vägar, broar, järnvägar i rasande fart, i kontrast till de enstaka kilometrar om året Kaczyński mäktade med. Man talade t.o.m. om radikala förslag som platt skatt.

Det blev… en del. Till största delen har regeringen var kompetent men feg och inte liberal, som den alltid beskrivs i svensk press. Man har fått igång byggandet, med hjälp av EU-pengar, man har lyckats hålla den polska ekonomin i god form under finanskrisen genom ett kostsamt stödpaket man nu måste betala, men man har backat från att genomföra reformerna som skall göra situationen långsiktigt stabil. Inför årets val har man satsat på förvaltande – vi skall fortsätta bygga landet tillsammans. Om det överhuvudtaget är något nytt i POs program så är det bort från förändringar, in mot det oförargliga politiska mittfältet där man är alla till lags och retar så få som möjligt. Alltså samma position som våra menlösa “Nya Moderaterna” siktar mot.

Om PO, liksom svenska (M), är ett parti utan ideologi, ett maktparti för att låna en fras från Rysslandsrapporteringen, så är PiS ett parti med väldigt tydlig ideologi. PiS är, trots Kaczyńskis högljudda anti-socialistiska retorik*, ett socialistparti med religiös kärna. Det är staten som är lösningen på alla problem. Kaczyński utlovar stöd till Polens bönder – i dagens tidning kan man läsa att han vill bli “landsbygdens premiärminister” – gruv- och varvsarbetare och nästan alla andra. Staten skall hjälpa dem som tog lån i franc, sänka bensinpriserna, ersätta dem utan försäkringar vilkas hus skadas i de årliga översvämningarna, o.s.v. Privatiseringar av statliga företag och den dysfunktionella statliga sjukvården (Verkligt exempel ur debatten: Tänk om det enda sjukhuset i en region privatiseras och slutar med hjärtkirurgi för att enbart fokusera på skönhetsoperationer!) är enbart av ondo.

Samtidigt har kyrkan en skrämmande stark ställning i Kaczyńskis Polen. I PiS partiprogram kan man bl.a. läsa:

Czerpiąc z uniwersalnego nauczania Kościoła katolickiego, za aksjomat myślenia i działania w sprawach publicznych …
Tagande den Katolska kyrkans universella lära som axiom för tanke och handling i offentliga frågor…

Man tar alltså kyrkans ställning som axiom och ställer sig därmed bakom ett totalt förbud för såväl abort som dödshjälp och provrörsbefruktning. Det är en teokrati de vill införa!

Trots, eller kanske tack vare, den högljudda men orealistiska tonen har PiS knappat in på PO. För någon vecka sedan, när PiS vände sig till ungdomar och ville att det skulle vara “cool” och “jazzy” att stödja partiet visade opinionsundersökningar att PiS var största parti bland de runt 20. Det ledde så klart till ett nytt skämt; göm barnens id-kort.

Vad gäller de andra partierna så är de alla mycket mindre än de två stora. Den unge Grzegorz Napieralskis vänsterallians (Sojusz Lewicy Demokratycznej, SLD) låg länge ganska bra till men har tappat på sistone och ligger nu under 10%. POs koalisationspartner, bondepartiet PSL, har svårt att göra sig hörda. De kan ju inte kritisera regeringen, men PO tar all ära för hur landet styrt. PSL har alltså samma problem som mindre koalisationspartier alltid har. Utbrytarna ur PiS som grundade PJN (Polen är viktigast) hade en bra start, men har nu nästan försvunnit i opinionen. Utan ett mirakel hamnar de utanför parlamentet. Den stora överraskningen är att de senaste mätningarna visar att Janusz Palikots nya parti tar plats i sejmen. Palikot är en frispråkig, om kontroversiell, politiker som inte räds att sticka ut hakan. En sådan som är bra att ha i parlamentet. Att Palikot dessutom är verkligt liberal, till skillnad från POs faux-liberalism, och är tydligt anti-klerikal gör att han varit mitt val om jag kunnat rösta.

Valet är nästa helg, och mycket kan hända innan dess. Min främsta förhoppning är att vi slipper en ny Kaczynski-regering!

Dagens ord är sondaż – opinionsundersökning.

UPPDATERING: Där kom den igen. I Ekot benämns PO som högerliberalt parti. Dessutom kallas PiS för högerparti vilket är helt fel.

* En retorik som bara omfattar den gamla kommunistregimen och de politiska motståndare han anser samarbetade med den. 

Andra bloggar om Polen, politik, polska valet